In it for the miles.

Måndagar brukar betyda återhämtning och så även fallet idag. Ett långsamt tröskande. Vecka, efter vecka. Men ett pass som både ingår i rutinerna och kan genomföras friktionslöst blir oftast genomfört.

Just idag infann sig dock en viss friktion.

Efter ett snabbt öga i kalendern och ett kallt konstaterande att idag skulle jag nog hinna med ett pass under lunchen så står jag i snörade skor på farstubron.

Vis av de två senaste veckornas lunch-pass fadäser bestämmer jag mig för att ta en rask promenad till gymmet. Parkeringsituationen den här tiden är horribel och har två veckor i följd tvingat mig till en stilla kapitulation. Ombytt och med uppvärmd bil har jag fått vända tillbaka hem med svansen mellan benen för att göra ett nytt försök framåt kvällen. Det är väl i sig också en friktion.

Så idag promenerar jag.

Fördelar

• Jag tänker att jag inte behöver värma upp när jag kommer fram

• …

Nackdelar

• Den upplevda temperaturen är enligt klockan -15 grader

• Tiden för träning blir minst 20 minuter längre

• Överdragskläder.

En av sakerna jag uppskattar mest med att springa på löpband är möjligheten att kunna vara väldigt specifik, eller med andra ord, att kunna träna väldigt kontrollerad.

20:12. Onsdag.

Det är något i kroppen. Känslan kröp sig på i ett kundmöte några timmar tidigare. Blir med ens medveten om att det här är inte bra. Är det två raka dagar i stan eller är det sambons två veckor gamla förkylning som till slut greppat tag i mig? Oklart.

Dividerar först med mig själv. Det känns inte uselt, det gör det inte. Onsdagar har inneburit tröskel, köra på? Samtidigt. Tråkigt att tappa en bra streak.

Det blir ett mellanting.

Bestämmer mig för ett återhämtningspass. Men farten ska gå lite långsammare och passet får kortas ner.

Väl på gymmet så ser jag att dom möblerat om sen i måndags och löpbanden har vänts från lokalen in mot en spegelvägg. Tilt.

Förra veckans responsiva ben är ett minne blott. Men det flyter ändå på ok i drygt 25 minuter innan pulsen dra iväg mer än brukligt och jag kliver av efter en kvart till.

07:30. Lördag.

Halsont. Överväger inte ens ett pass idag och veckan stannar på 13 km.

Den känslostyrda löparen.

Idag ringde klockan sex. Ligger kvar en stund.

Orkar jag. Vad vill jag? Efter veckor med bra kontinuitet och progression har en viss tveksamhet smugit sig in. Under de två senaste veckorna har lördag morgon kommit att bli veckans långpass där insatsen kontinuerligt blivit längre.

Följer inget specifikt träningsprogram, men har sett på träningen i fyra-veckors block.

Tre veckor med kontinuerlig progression. En veckas återhämtning.

Men när det så var dags för ett nytt block att starta i förra veckan kom livet emellan. Långpasset uteblev och som kompensation sprang jag ett extra tröskelpass i söndagsmorse på tom mage.

Det borde jag kanske inte gjort. Tröttheten och en allmänt låg känsla följde med mig in i måndagen. Men sen hände något och jag vet ärligt inte om löpkänslan i kroppen varit så här bra på två år. En ny plan tar form i huvudet. Jag låter det här blocket få bestå av dubbla trösklar och ser om den goda formen består. Men samtidigt finns ett tvivel kring att bli kort på distans.

Därför ligger jag kvar.

Bestämmer mig till slut att testa om det ena verkligen måste utesluta det andra och tar mig iväg till gymmet.

Planen är att göra 55 min låga Z2 för att därefter åka hem, fixa frukost, ta tillvara på dagen och sedan komma tillbaka någon gång innan middag för 30 min tröskel.

17:19. Lördag.

Inbetween.

Efter att ha förberett kvällens måltid och delegerat instruktioner, för att så att säga - ta middagen i mål, så står jag då åter på löpbandet igen.

Benen känns förvånansvärt pigga men jag inser att jag förberett mig lite dåligt och har ingen riktigt klar bild av hur jag ska lägga upp passet. Fumlar en stund på klockan. Letar efter ett pass i träningsbiblioteket och hittar bara ett 6x5 pass. Vad hade jag nu för vila här? Knappar in motsvarande värden på löpbandet.

10 min uppvärmning. Fem minuter i 11 fart. 1 % lutning. En minut vila runt 8. Och så upprepa sex gånger innan 10 min nedvarvning. Givetvis blir det fel och jag får gå tillbaka och ända.

De två första intervallerna känns lite sega, det är först halvvägs in på den tredje som det verkligen släpper. Men vart är pulsen? Runt den femte så börjar det kännas att lite i benen att det hunnit bli några kilometer idag. Men stegfrekvensen flyter på och samtidigt som jag blir medveten så känner jag hur frekvensen utan ansträngning ökar.

Sammantaget nöjd med min dag även om tiden i Z4 blev lite kort.

Efter nedvarvning promenerar jag den dryga kilometern hem till en väntande middag och en flaska rödvin.