När jag gick in i 2022 så gjorde jag det med ganska högt flygande tankar om ambitionsnivån för träningsåret. Så hur gick det då?
Innan vi tittar på utfallet så kan det vara på sin plats att gå igenom bakgrunden och förutsättningarna.
Likt många andra var innebörden av att kalendern vände blad från 2021 till 2022 mångdubbelt större än vad den skulle behövt vara. I realiteten är varje månad, varje vecka och varje dag en chans att starta om. Men vi tar den väldigt sällan. Istället samlar vi mål och förväntningar på hög så att när det väl blir ett nytt år tänker vi att ”nu ska det allt hända grejer, här kommer förändringen”.
Jag var inget undantag, osökt lät nyårslöftena ge sig till känna och i synnerhet de som kretsade kring träning. Var värre var är att jag samtidigt skrev några kortare rader vilka löd:
”Dock har jag kommit att se nyktrare på mina ambitioner och mål än någonsin och snarare än att sätta resultatorienterad mål är min tanke att kvantitativa mål är det som kommer göra skillnaden för mig. Detta då det jag främst vill uppnå är beteendeförändringar snarare än faktiska resultat.”
Det var en intervju med skidåkaren Johan Ohlsson som hade fångat mig. Intervjun kom att kretsa kring Johans liv efter elitidrotten, där även ett kortare träningspass kommit att bli ett träningspass.
Parallellt hade jag mötts av tre av varandra oberoende personer vilka delat imponerande runstreaks. Full av inspiration skrev jag vidare:
Jag gillar tanken på mig själv som en utövare av daglig rörlighet.
Jag gillar fortfarande tanken på mig själv som en utövare av daglig rörlighet. Faktum är att jag ungefär ett år senare är än mer förtjust i den bilden av mig själv, men att jag fått en tydligare bild av vad daglig rörlighet är för mig och vilket arbete som ligger bakom.
Målet jag formulerade för träningsåret 2022 var att (här petade jag också in ett ’i alla fall’) nå 265 löp/konditionspass. Så här i efterskott glädjer det mig att det fanns någon form av nykterhet i fråga om att 365 pass kunde vara tufft att få till. Det kan vara värt att lägga till att min träning fram till den här tidpunkten var högst sporadisk. Jag har löptränat och spelat badminton tidigare i kortare perioder och jag spelade squash regelbundet under en längre tid. Dock tog knäna till slut för mycket stryk och de senaste åren har träningsauran därför inte lyst med något större lumen-tal.
Så här såg mitt träningsår ut
| Aktivitet | Antal km | % km | Antal höjdmeter | % Höjdmeter | Antal pass | % Pass |
| Löpning | 158,8 | 27,2 % | 2322 | 27,2 % | 22 | 38,6 % |
| MTB | 272,4 | 46,5 % | 3857 | 45,2 % | 22 | 38,6 % |
| Skidor | 153,6 | 26,3 % | 2357 | 27,6 % | 13 | 22,8 % |
| Summa | 548,8 | 100 % | 8536 | 100 % | 57 | 100 % |
Måluppfyllnaden landar därför inte högre än drygt 20 %. Men på det stora hela är jag ganska tillfreds ändå. Framförallt har jag funnit en annan nivå av njutning och självbild när det kommit till löpning, än jag upplevt tidigare. Jag gillar allt mer bilden av mig själv löpa långt och länge.
Det är möjligt att utfallet kunnat bli väsentligt bättre om det inte vore för ’if:s’ and ’dont:s’. Skador, flytt och andra intressen har absolut varit i vägen. Framförallt underskattade jag inledningsvis hur svårt det är att springa varje dag när man startar från noll. Trots defensiva kilometertal för passen. Vidare så kom jag att missbedöma hur snabbt jag kunde skala upp längden på passet.
Men jag vill ändå inte skylla på något, om något gick jag ut med för höga ambitioner givet mina förutsättningar. Men året har helt klart bjudit en del lärdomar som kommer att göra 2023 till ett ännu bättre år.
Faktorer som verkat positivt för min aktivering under året:
- Köp av en MTB i april, efter nästan två års lust och letande. Här var det framförallt pandemin (lagerstatus) och utrymmesbrist (boende i trerummare) som höll emot tidigare
- Flytt till hus – framförallt har närheten till skog och stigar gjort det både lättare och attraktivare att komma ut. Bättre struktur och förvaringsmöjligheter har också underlättat
- Fjällstuga i Funäsdalen – har gjort att jag återfunnit längdskidåkningen samtidigt som det skapat förutsättningar för både korta och långa äventyr även sommartid. Exempelvis har fjällcyklingen varit helt fantastisk
- Stiglöpning/trail snarare än asfalt – har slitit mindre på exempelvis knän och benhinnor. Vilka tidigare alltid begränsat min löpning. Vidare har jag funnit traillöpningen vara otroligt meditativ och jag håller årets långpass (om än få) som några av årets bästa upplevelser.
Så här såg det ut sorterat per månad:
| Månad | Antal pass | Antal km | Km/pass | % Pass |
| Januari | 4 | 15,2 | 3,8 | 7 % |
| Februari | 1 | 6,3 | 6,3 | 1,8 % |
| Mars | 7 | 99,8 | 14,3 | 12,3 % |
| April | 4 | 40,6 | 10,2 | 7 % |
| Maj | 3 | 47 | 15,7 | 5,3 % |
| Juni | 2 | 44,6 | 22,3 | 3,5 % |
| Juli | 11 | 112,6 | 10,2 | 19,3 % |
| Augusti | 1 | 5,4 | 5,4 | 1,8 % |
| September | 4 | 35,6 | 8,9 | 7 % |
| Oktober | 6 | 54,2 | 9 | 10,5 % |
| November | 8 | 68,6 | 8,6 | 14 % |
| December | 6 | 54,9 | 9,1 | 10,5 % |
| Summa | 57 | 584,8 | 10,3 | 100 % |
Jag startade hårt i januari med fyra raka pass men trots att passen var extremt korta så fick jag problem, med knäna om jag minns rätt.
Februari och mars ägnades åt skidåkning. I April skaffade jag en MTB.
Maj och Juni bestod av mycket förberedelser inför flytten som skedde i början av Juli.
Just Juli är en månad där jag alltid haft lätt för mig att komma ut, det var inget undantag i år. Här hittade jag stigarna, vi semestrade i Funäsdalen och jag cyklade en hel del.
I Augusti var jag sliten och hade problem med höftböjaren. Under September var vi en vecka i Barcelona på bröllop, vartefter jag hade någon i kroppen (Covid kanske) och syreupptagningsförmågan gick i botten.
Sen kom oktober, november och december där jag tycker att jag började ta tag i det. Här hade intensiteten blivit mycket högre om det inte varit för att jag vid tre tillfällen (!!) bröt något/några revben. Jag är fortfarande inte helt återställd efter den sista fadäsen, men känner inte att den just nu hindrar min löpning.
Träningsåret i bilder
